När landslagsspelaren Taha Ali tog sina första steg i fotbollen var det i Spånga IS, och på sidlinjen fanns en ung tränare med stora krav på kvalitet men också en varm blick för glädjen i spelet. Agrin Amin berättar om hur ett lag byggdes över stadsdelsgränser, om Tahas kärlek till fotbollen och om en pappa som aldrig missade en enda träning.
Agrin Amin var tränare för ett ungdomslag i Spånga IS under åren 2006–2010. Tränarrollen började med en enkel fråga — en vän till familjen tränade ett Spånga-lag på Nälsta som behövde ytterligare en tränare, och Agrin tackade ja.
Själv hade Agrin skadats tidigt i sin egen spelarkarriär. I stället för att jaga sina egna ambitioner ville han lägga energin på andra — och gick in i uppdraget med en tydlig idé: laget skulle hålla hög kvalitet.
För att få in fler spelare pratade Agrin med ett gäng ungdomar som brukade hänga på Spånga IP. En av dem var Joel — som i sin tur kände Taha Ali. Agrin tränade laget från sista året i femmannafotboll fram till strax innan steget upp till elvamanna. En stor del av lagbygget skedde nästan organiskt: spelarna rekryterade varandra, och laget växte både i antal och kvalitet. Cirka hälften av spelarna kom från Tensta, vilket enligt Agrin skapade naturlig integration och en stark sammanhållning.
Taha Ali: glädje, individualism och ett stort hjärta
När Agrin pratar om Taha Ali återkommer en sak: kärleken till fotbollen. Taha älskade fotboll mer än de flesta, hade roligt när han spelade och kunde stå och träna på målgester på egen hand. Agrin liknar Tahas relation till fotbollen vid en av sportens mest lekfulla ikoner — Ronaldinho. Samtidigt beskriver han Taha som en individualist som ändå kunde lyssna och förstod när det var dags att släppa bollen och spela vidare.
Pappan som aldrig missade en träning
En särskild del av berättelsen handlar inte om mål eller matcher, utan om närvaro. Tahas pappa kom, enligt Agrin, till varenda match och varenda träning. Han hade ingen bil men tog sig dit ändå — med buss och tåg, oavsett väder. Han la sig aldrig i tränarens arbete utan ställde i stället frågor om hur han kunde hjälpa sin son framåt, ett sätt Agrin beskriver som ovanligt moget och ödmjukt. Agrin sammanfattar lärdomen med ”the importance of showing up”.
2010 och en återförening som känns som försoning
Sommaren 2010 lämnade Agrin laget, strax innan de skulle ta steget upp i elvamanna — ett beslut han fortfarande bär med sig, delvis som en sorts hjärtesorg. Agrin och Taha har inte setts sedan 2018–2019, men Agrin ser nu fram emot att träffa Taha igen och kallar det en slags försoning, med Taha men också med sig själv och tiden som tränare.